Tankar kring ensamhet

Dagen har val inte gatt sadar jattebra matmassigt, men imorgon ar en ny dag.

I ovrigt har det varit en ganska trakig dag, har suttit och plojt tradar pa Flashback (http://www.flashback.info). Maste saga att det ar ganska underhallande. Har last om juristprogrammet som jag ju vill borja pa sedan nar jag kommer tillbaka till landet lagom. Aven mindre seriosa tradar skapade av hormonstinna killar (och tjejer, men foretradelsevis killar) har lasts. Dessa pojkar pastar sig vilja leva och do som singlar. Forstar att man som finnig, forvirrad tonaring tanker i dessa banor, men kom igen! Argument i stil med att det ar normbrytande att leva singelliv haller inte. Nufortiden ter det sig snarare normbrytande att leva i karnfamilj med kvinna, man och barn. med det inte sagt att andra konstellationer ar pa nagot satt konstiga. Manga far hora att de inte lever jamstallt och utsatts for nedvarderande attityder fran "frigjorda" singlar vars storsta noje fortfarande, vid 35 ars alder, ar att ragga 14 ariga landsortsfjortisar pa krogen.

Amnesbyte. Ar for trott for att orka lanka ihop de tva styckena.

Efter att ha skummat igenom en blogg tillhorande "ensam akademiker" slar det mig hur manga ensamma manniskor det finns, sarskilt i Sverige. Det stora antalet kommentarer han fatt pa sin blogg bekraftar problemets omfattning. Vad beror detta pa? Har vi i Sverige for dalig relation till slaktingar eller ar vi har uppe i Skandinavien helt enkelt antisociala eremiter?

Jag vet inte, manga verkar vara sa uppe i karriaren att de inte ens reflekterar kring ett socialt liv. Sedan plotsligt sitter de dar i sin ensamhet. Nyckeln stavas val som vanligt balans. Balans mellan vardag och arbete, ensamhet och sallskap. Samma sak galler for maten, balanserat ska det vara. Forbannat att det ska vara sa svart att gora verklighet av bara.

Nu, sangen!